Sidor

2016-09-16

Inte bara ekonomin är bankrutt - GP från socialiberalism till högerpopulism

Ett år med ledarkommentarer från Fyrvaktaren på Ny Tid


Förord av Anders Lindberg:
Vad händer med vårt gemensamma samtal när en morgontidning med monopolställning helt ändrar politisk linje?

När tyngdpunkten och tilltalet flyttas från den politiska mitten till den yttersta gränsen. Och vad händer med journalistiken när det lågmält resonerande får ge vika för vinklar som ger uppmärksamhet på Twitter, Facebook och andra sociala medier?

I Göteborg pågår i ett fullskaleexperiment i den mediala krisens skugga.
Pressat av vikande intäkter prövar Göteborgsposten ett nytt grepp, att använda provokativ opinionsjournalistik får att öka nättrafiken och nå nya målgrupper både lokalt och nationellt.

Flera av de stilistiska förändringarna; att betona känsla, att fokusera på person, att skärpa vinklar och slå till synes underifrån påminner snarare om en kvällstidnings tilltal än en morgontidning.

Personligen tror jag strategin är för kortsiktig av två skäl.
För det första kommer inte det ökade genomslaget att ge särskilt mycket intäkter, konkurrensen på den nationella annonsmarknaden är mördande och ingen tecknar en pappersprenumeration för något de ändå läser i sängen på sin mobiltelefon.

För det andra kommer åsikter långt bortom mitten till slut bara få läsare som känner sig hemma där. Lämnar GP mittfältet kommer genomsnittsläsaren i Göteborg att söka sig till nationella tidningar via läsplattor och telefoner.
Göteborgspostens unika bidrag till svensk opinionsjournalistik är den lokala granskningen av Västsverige, faller den så finns snart ingen poäng att läsa mer än enstaka artiklar eller följa profiler man gillar.

Vad strategin däremot gör är att den smular sönder det goda samtalet, och till det fungerar den utmärkt. Särskilt, tyvärr, på lokal nivå.

De flesta texter, och i stort sett alla med större genomslag, på GP:s ledarsida berör i dag ämnen som Islam, invandring, tiggare, kulturkonflikter, ”ta dig i kragen”-retorik, identitetspolitik och liknande.

Detta är nog inte vad den genomsnittlige göteborgaren funderar så värst mycket över i sin vardag – utan ämnesvalen präglas av redaktionens eget intresse.
Åsikterna ligger i ett gränsland mellan den traditionella konservativa underströmmen i Moderaterna och Kristdemokraterna och så kallad ”alternativ media” på nätet.

I USA har denna typ av publikationer, ofta bloggar med stort genomslag, varit en central del av Donald Trumps vinnande koalition i det republikanska primärvalet.

I ett tal 25 augusti använde Hillary Clinton begreppet ”alt-right” eller ”alternativ höger” om hela rörelsen.
”Donald Trump hjälper en radikal ytterkantsgrupp att ta över det Republikanska partiet”, sa hon.

Det hon pekade på är en aktivistisk blandning av nationalister, kritiker av islam och invandring, rena rasister och högerpopulister. Deras relation till den vanliga högern är komplicerad, de har länge funnits i gränslandet mellan etablerad höger och olika grupper av aktivister.

Men Donald Trump har fört många av rörelsernas idéer, som muren mot Mexiko och stopp för muslimsk invandring, till debattens centrum. Och de älskar honom.

Utvecklingen i USA väcker rimliga frågor om något liknande kan hända i Sverige, att gränsen mellan höger och och högerpopulism suddas ut?
Liksom gränsen mellan journalistik och aktivism?
Kan vi få en ”alt-right” även här inför nästa val?

Av de stora tidningarna är det i princip bara Göteborgsposten som ligger dikt an en sådan utveckling. Men om man en gång låtit sig fångas av klickjakt och gör sin trafik beroende av kärlek från dessa grupper på nätet är det förtvivlat svårt att bryta sig loss. Att byta strategi och gå tillbaka till det lågmält resonerande är knappast möjligt. Tärningen är redan kastad.

Vad det betyder på sikt är svårt att säga idag – det finns helt enkelt inga historiska förbilder – nästa kapitel är inte skrivet. Varken för alternativhögern i USA – eller i Sverige.

Anders Lindberg, bördig från Göteborg, är ledarskribent på Aftonbladet.