Ur inledningen:
EU:s politiska kris kring Grekland under våren och sommaren
avslutades med kapitulation under galgen för Syrizas konfrontationspolitik. Denna
hade förbrukat allt förtroende för den grekiska regeringen hos övriga
Euroländer. Uppbackning av intellektuella som Jürgen Habermas, Thomas Piketty
och Paul Krugman och en grekisk folkomröstning hjälpte inte. När det kom till
kritan fanns ingen kraft att sätta bakom orden. Men villkor för nödhjälp som
uppfattas som förödmjukande bär med sig en risk att många greker ser det
nynaziska Gyllene gryning som den enda återstående oprövade alternativet.
Man måste få balans i de offentliga finanserna i Grekland,
och grekerna behöver göra upp med den gamla
klientism- och korruptionskultur som är en del - dock
mindre - av förklaringen till den ekonomiska
krisen. Men ekonomiskt framåtskridande kan inte åstadkommas med enbart piska; det
behövs morötter också.
EU borde ägna större uppmärksamhet åt vad som är
grundproblemet i Eurozonens underskottsländer runt Medelhavet: den
eftersläpande produktivitetsutvecklingen. En del av ECB:s jättelika program om
500 miljarder Euro för att motverka deflationen borde
kunna avsättas för
direkta realinvesteringar i dessa länder, i stället för att bara injiceras i
den finansiella sektorn med osäkra spridningseffekter till den reala ekonomin.
Om författaren:
Anders Nilsson är redaktör för Tankeverksamheten. Tillsammans med Örjan Nyström har han bl.a. skrivit böckerna Jämlikhetsnormen (2012) och Den sociala demokratins andra århundrade? (2005);
tidigare verksam som stadssekreterare för Socialdemokraterna i kommunstyrelsen i Göteborg och ombudsman vid LO.
