2016-11-07

Nyanländas väg till jobb

Appendix om hyperrealiteten

av
Anders Nilsson
Inledning:
Det stora inflödet av flyktingar under förra hösten väckte starka reaktioner i
olika riktningar hos allmänheten:
  • I fjol inträffade 78 bränder vid flyktinganläggningar. Myndigheten för Samhällsberedskap bedömer att cirka en tredjedel av dessa var hushållsolyckor. I sex fall hade eldsvådor anlagts av boende som suicidalförsök eller av psykisk ohälsa. Men åtminstone 16 av bränderna är bevisat anlagda utifrån, medan orsaken inte kunde fastställas med säkerhet i återstående dryga 25 fall. En del av dessa, kanske flertalet, var sannolikt också försök till mordbrand. Protester mot flyktingpolitiken och aggressioner mot asylsökande tar sig starka uttryck.
  • Samtidigt mötte under hösten stora skaror av frivilliga spontant upp för att erbjuda hjälp vid järnvägsstationer och andra platser där nyanlända samlades. Människor köpte på eget initiativ mat och andra förnödenheter och delade ut bland asylsökande. Tusentals mötte upp på solidaritetsmanifestationer för flyktingar runt om i landet. På en rad ställen blev det sammanstötningar mellan demonstranter för och emot flyktingar.
Det amerikanska analysföretaget PEW genomförde i våras i år en surveyundersökning i tio europeiska länder om medborgarnas syn på asylmottagningen. Tillsammans med Tyskland utmärkte sig Sverige i att flertalet, 62 procent, ser flyktinginvandringen som en tillgång för landet genom inflödet av
mänskliga resurser. Men nära en tredjedel är av rakt motsatt uppfattning, att strömmen av asylsökande utgör en börda för samhället - och det är ingen liten
minoritet.
Statsvetaren Peter Esaiasson vid Göteborgs universitet har visat att såväl försvarare av som motståndare till flyktinginvandringen tenderar att anse att de flesta tycker som de själva, medan ”de andra” är ett mindretal som lutar åt extremism. Detta, menar Esaiasson, underblåser kompromisslöshet och antagonism mellan skilda uppfattningar i flyktingfrågan och gör den svårhanterad för det politiska systemet.



2016-09-16

Inte bara ekonomin är bankrutt - GP från socialiberalism till högerpopulism

Ett år med ledarkommentarer från Fyrvaktaren på Ny Tid


Förord av Anders Lindberg:
Vad händer med vårt gemensamma samtal när en morgontidning med monopolställning helt ändrar politisk linje?

När tyngdpunkten och tilltalet flyttas från den politiska mitten till den yttersta gränsen. Och vad händer med journalistiken när det lågmält resonerande får ge vika för vinklar som ger uppmärksamhet på Twitter, Facebook och andra sociala medier?

I Göteborg pågår i ett fullskaleexperiment i den mediala krisens skugga.
Pressat av vikande intäkter prövar Göteborgsposten ett nytt grepp, att använda provokativ opinionsjournalistik får att öka nättrafiken och nå nya målgrupper både lokalt och nationellt.

Flera av de stilistiska förändringarna; att betona känsla, att fokusera på person, att skärpa vinklar och slå till synes underifrån påminner snarare om en kvällstidnings tilltal än en morgontidning.

Personligen tror jag strategin är för kortsiktig av två skäl.
För det första kommer inte det ökade genomslaget att ge särskilt mycket intäkter, konkurrensen på den nationella annonsmarknaden är mördande och ingen tecknar en pappersprenumeration för något de ändå läser i sängen på sin mobiltelefon.

För det andra kommer åsikter långt bortom mitten till slut bara få läsare som känner sig hemma där. Lämnar GP mittfältet kommer genomsnittsläsaren i Göteborg att söka sig till nationella tidningar via läsplattor och telefoner.
Göteborgspostens unika bidrag till svensk opinionsjournalistik är den lokala granskningen av Västsverige, faller den så finns snart ingen poäng att läsa mer än enstaka artiklar eller följa profiler man gillar.

Vad strategin däremot gör är att den smular sönder det goda samtalet, och till det fungerar den utmärkt. Särskilt, tyvärr, på lokal nivå.

De flesta texter, och i stort sett alla med större genomslag, på GP:s ledarsida berör i dag ämnen som Islam, invandring, tiggare, kulturkonflikter, ”ta dig i kragen”-retorik, identitetspolitik och liknande.

Detta är nog inte vad den genomsnittlige göteborgaren funderar så värst mycket över i sin vardag – utan ämnesvalen präglas av redaktionens eget intresse.
Åsikterna ligger i ett gränsland mellan den traditionella konservativa underströmmen i Moderaterna och Kristdemokraterna och så kallad ”alternativ media” på nätet.

I USA har denna typ av publikationer, ofta bloggar med stort genomslag, varit en central del av Donald Trumps vinnande koalition i det republikanska primärvalet.

I ett tal 25 augusti använde Hillary Clinton begreppet ”alt-right” eller ”alternativ höger” om hela rörelsen.
”Donald Trump hjälper en radikal ytterkantsgrupp att ta över det Republikanska partiet”, sa hon.

Det hon pekade på är en aktivistisk blandning av nationalister, kritiker av islam och invandring, rena rasister och högerpopulister. Deras relation till den vanliga högern är komplicerad, de har länge funnits i gränslandet mellan etablerad höger och olika grupper av aktivister.

Men Donald Trump har fört många av rörelsernas idéer, som muren mot Mexiko och stopp för muslimsk invandring, till debattens centrum. Och de älskar honom.

Utvecklingen i USA väcker rimliga frågor om något liknande kan hända i Sverige, att gränsen mellan höger och och högerpopulism suddas ut?
Liksom gränsen mellan journalistik och aktivism?
Kan vi få en ”alt-right” även här inför nästa val?

Av de stora tidningarna är det i princip bara Göteborgsposten som ligger dikt an en sådan utveckling. Men om man en gång låtit sig fångas av klickjakt och gör sin trafik beroende av kärlek från dessa grupper på nätet är det förtvivlat svårt att bryta sig loss. Att byta strategi och gå tillbaka till det lågmält resonerande är knappast möjligt. Tärningen är redan kastad.

Vad det betyder på sikt är svårt att säga idag – det finns helt enkelt inga historiska förbilder – nästa kapitel är inte skrivet. Varken för alternativhögern i USA – eller i Sverige.

Anders Lindberg, bördig från Göteborg, är ledarskribent på Aftonbladet.

2016-08-18

Hillary Clinton, Keynes och olika slags keynesianismer

av Anders Nilsson

Ur inledningen:
Nationalekonomer med anknytning till det Demokratiska partiet har börjat oroa sig för Hillary Clinton.

Det sägs att hon – kanske under tryck från Bernie Sanders månghövdade skara av anhängare – nu avviker från vad som i dessa kretsar anses vara Demokraternas främsta tillgång, dvs. den överlägsna samhällsekonomiska sakkunskap som partiet samlat omkring sig – ”The Economy, Stupid!” – i motsats till Republikanernas voodoo-läror för att skyla en politik som bara gör de rika rikare till nackdel för samhällsekonomin.

Hillary Clinton har nämligen allt oftare börjat tala om att höjda löner är ett sätt att driva på tillväxten och återhämtningen av Förenta staternas ekonomi efter finanskraschen 2008.
”Det är enkelt”, sade hon nyligen i ett tal i Ohio, ”högre löner ökar efterfrågan, vilket leder till fler jobb som driver på lönerna ytterligare. När era lönecheckar växer blir det tillväxt i Amerika!”.
Visserligen har Demokraterna höjda minimilöner på sitt program. Men det är utifrån ett moraliskt och socialt argument: folk har rätt till inkomster som man kan leva på. Att påstå att lönehöjningar skulle vara bra för tillväxten är att svära i den nykeynesianska kyrka vars evangelium blivit nära på lag för
ansvarsfulla demokrater: lönerna kan stiga när samhällsekonomin växer, det fungerar inte tvärtom.Inte alldeles olikt vad socialdemokratiska finansministrar brukar mena i Sverige (utan att lägga sig i avtalsrörelserna, förstås).

Fortsätt att läsa genom att ladda hem rapporten här
eller läs den online nedan:

2016-08-05

Ressentiment

- socialpsykologiska aspekter av ojämlikhet

av Örjan Nyström


”Ressentiment” är ett missnöje med utvecklingen och tidens ordning som alltid riktas mot ”de andra”. Innebörden varierar med betraktaren och utsiktspunkten i klassamhället. 
Örjan Nyström granskar i denna rapport hur begreppet har använts av bl.a. Nietschze, Scheler och Wendy Brown, och diskuterar socialpsykologin hos vår tids kommunitära reaktioner i ett ojämlikt samhälle.
Ladda hem rapporten via denna länk eller läs den online nedan.


2016-06-27

’Klassamhälle i omvandling’ och ’Det svarta hålet socialismen’ – Två kapitel ur en kommande bok

av Johan Lönnroth och Jimmy Sand
Om författarna
Johan Lönnroth är före detta vice partiordförande i Vänsterpartiet, matematiker, nationalekonom, politisk aktivist och amatörskådespelare. Dessutom en rackare på handarbete.

Jimmy Sand är kulturvetare och kommunikatör, bördig från Grums. Aktiv som fritidspolitiker för Socialdemokraterna i Göteborg, bl.a. i nämnden för arbetsmarknad och vuxenutbildning samt i styrelsen för Göteborgs stadsteater. Bloggar på jimmysand.com.

Föreliggande rapport består av kapitel två och tre i en kommande tredje väsentligen omarbetade upplaga av Den tredje vänstern, som förlaget Korpen planerar att ge ut. Första kapitlet gavs ut av Tankeverksamheten år 2014 under titeln Den svenska vänsterns historia.
Den tredje vänstern utkom i första upplaga med Johan Lönnroth som ensam författare på Novapress år 1997, och i en andra omarbetad upplaga på Federa förlag 2009.

Ur kapitel 1:

Klassamhälle i omvandling

För femton år sedan berättade Mikael Löfgren om ett möte på LO-borgen i Stockholm, där han fick en känsla av att vara på ett museum. Fackliga företrädare levde kvar i det äldre industrisamhället, där den manlige, svenskfödde industriarbetaren var norm för arbetarklassen och den gamla sortens
industrikapitalist norm för borgarklassen.
Trots att nya feministiska och mångkulturella perspektiv skaffat sig utrymme i arbetarrörelsens partier lever denna tradition vidare. De kvinnliga och invandrande proletariaten har också fått sina schabloner. I teorin lever vi fortfarande i en tämligen homogen mansdominerad nationalstat med tydliga klass- och könsgränser. För att inte tala om vithetsnormen, att den klassiske arbetaren är ljushyllt. Om vi släpper den bilden blir vi osäkra. Om vi får syn på allt som ändrats ser vi att tiden sprungit förbi oss. Vi inser att vi inte kan formulera politik utifrån nostalgi.
Vad är det då som hänt? Några säger att vi gått från industrisamhället till ”kunskapssamhället”. Men sådana etiketter säger inte mycket. Den spanske sociologen Manuel Castells har i sitt trebandsverk Informa- tionsåldern (1996-98) försökt framställa förändringarna på ett mer systematiskt sätt. Han hävdar att den nya informationstekniken slagit sönder många av det industridominerade samhällets maktmönster och skapat nya ”nätverk” av framförallt de unga och välutbildade. En annan samhällsvetare, Richard Florida, talar om framväxten av en ”kreativ klass”. Ytterligare en, Guy Standing, har populariserat ordet prekariat som beteckning på vad han menar är en ny samhällsklass som arbetar och lever under osäkra villkor. I vår smak överdriver såväl Castells och Florida en del. Så starka är inte de nya nätverken, eller den kreativa klassen, jämfört med gamla och nya kapitalister. Åtminstone inte än så länge. Och prekariatet kan ses som del av en brett definierad arbetarklass, snarare än en klass i sig. Men många inom vänstern vill överdriva åt andra hållet, där är inställningen
snarast – åtminstone före utbrottet av 2008 års finanskris – att ”ingenting har hänt”. Men det har det! Samhället har förändrats, klassförhållandena är mer komplexa än förr.

eller 
Läs den online nedan:



2016-04-03

Välfärdsstaten och globaliseringen

av Ingvar Johansson

Ur inledningen
Den svenska välfärdsstaten knakar just nu i fogarna. Och det på grund av tre helt olika samtidigt verkande processer: en svensk, en europeisk och en global. Jag tar dem i tur och ordning.
  • För det första, vår välfärdsstat hotas därför att den radikalt ökade strömmen av flyktingar och ekonomiska migranter gett moderaterna ett någorlunda acceptabelt skäl till att överge sitt under epoken Reinfeldt införda accepterande av välfärdsstaten. Nu kan de gå tillbaka till sin traditionella människouppfattning, den där man inte självmant säger: alla människor har lika värde. Det finns anledning frukta vad detta ideologiska återtåg kan komma att innebära för Välfärdssverige. Å ena sidan, så kan moderaterna i en koalition med de nyliberala falangerna inom Centerpartiet och Liberalerna försöka sig på en nedmontering av allt som kan kallas välfärdsstat. Å andra sidan, så kan de i en koalition med Sverigedemokraterna försöka sig på att införa en hierarkisk socialkonservativ ”välfärdsstat” där det görs stor skillnad på medborgare och medborgare; dels på flergenerationssvenskar och andra svenskar, dels på överklass och underklass.
  • För det andra, vår välfärdsstat hotas därför att Sverige är del av EU och förpliktigade att följa också EUs regelverk. Och det är en öppen fråga i vad mån detta i framtiden kommer att tillåta traditionell svensk välfärdspolitik. 
  • För det tredje, den hotas därför att den allmänna globaliseringen gör att rika svenska medborgare fullt lagligt kan undandra ansenliga summor från välfärdsfinansieringen. De behöver bara flytta en del av sina enorma tillgodohavanden till lämpliga länder någon annanstans på vår planet. Dessutom är det lätt för dem att med – ur deras egna ögon sett – ”bara lite småfusk” undandra ännu större summor.
Det finns mycket stor anledning att stanna upp och också på ett relativt abstrakt plan reflektera en stund över de idéhistoriska, moraliska, politiska och ekonomiska grunderna för en allmän välfärdspolitik.
Denna skrift är ett försök.
Den innehåller fem för mig centrala begrepp som jag sällan eller aldrig ser i den vanliga tidnings och tidskriftsideologiska debatten: produktiv välfärdism, regionalisering,
subsidiaritetsprinciper, öppen kommunitär identitet och vertikal reformism.

Ladda hem rapporten här eller läs den online på Slideshare nedan




2016-02-27

Palme och den socialdemokratiska utopin - en bitvis självbiografisk betraktelse

Av Johan Lönnroth

Ur Anders Nilssons förord:

Det är 30 år sedan Olof Palme mördades. Tankeverksamheten ger ut en rapport om hans tid och gärning av en kritiker - Johan Lönnroth.

Palmes eftermäle är skevt. Han förknippas främst med det internationella engagemanget (Sydafrika, Vietnam, Tjeckoslovakien) samt diverse affärer. Men det som var socialdemokratins stora gärning under hans tid, och som han i hög grad var drivande för, sammankopplas sällan med honom - utbyggnaden av den offentliga sektorn, sambeskattningens avskaffande och kvinnors intåg på arbetsmarknaden, föräldraförsäkringen, förskolereformen och utbyggnaden av utbildningssektorn.

[...] Så här i efterhand framstår Palmeperiodens reformvåg från slutet av 1960-talet och ett decennium framåt som det kanske mest bestående resultatet av socialdemokratins långa regeringsinnehav under 1900-talet. Det förändrade Sverige på ett avgörande sätt. Jämlikheten och den individuella friheten ökade på djupet i samhället på ett sätt som inga andra politiska reformer har åstadkommit. 

Men eftermälet har nog också präglats av att Palme med tiden slets ner av hatet, politiska motgångar och tidsvändan. I en mening kan man säga att Johan Lönnroths text på sitt sätt är en äreräddning av Olof Palme – även om det inte är någon hyllningsskrift och den behandlar de svåra åren i hans gärning. Med kritisk realism tecknas gestalten av en idéburen pragmatiker i en tid som blev allt be- svärligare att hantera för socialdemokratin. Med självupplevd erfarenhet om det problematiska mötet mellan socialismens ideal och verkligheten under dessa år gör Lönnroth upp med en idealbild av Palme som i efterkommande strider inom arbetarrörelsen har odlats på sina håll. 
Det är bra. 
Palme är värd att minnas som han var och inte som djävul i någras ögon och helgon i andras.

Ladda hem rapporten här
eller läs den på Slideshare nedan: