av Johan Lönnroth
Idag den 29 november 2019 lägger den parlamentariska
riksbanksutredningen fram sitt betänkande. Läget jämfört med då den nu gällande
riksbankslagen trädde i kraft den 1 januari 1989 är radikalt annorlunda.
Då var hög inflation och politikernas oförmåga att hantera den ett stort
problem medan sysselsättningen var hög och arbetslösheten nästan obefintlig.
Nationalekonomernas idéer om att en expansiv finanspolitik bara ledde till
högre inflation och att politiker är för kortsiktiga och opportunistiska för att
kunna sköta penningpolitiken hade slagit igenom internationellt. I den nya
riksbankslagen hette det att målet för penningpolitiken skall vara låg
inflation. Tio är senare fick vi också en reform som gjorde att Riksbanken
skulle ledas av (förment) opolitiska ekonomiska experter som förbjöds bry sig
om vad politikerna i riksdag och regering tyckte.
Idag är situationen en helt annan. Det stora problemet är en
otillräcklig sysselsättningsnivå och hög arbetslöshet medan inflationen är
alltför låg. Och politikerna kan inte anklagas för en opportunistisk,
inflationsdrivande politik. Tvärtom är finanspolitiken extremt försiktig.
Dagens betänkande innebär att sju av åtta
partiföreträdare vill att penningpolitiken skall kunna lägga en något större
vikt vid sysselsättningen. Men i praktiken tas redan sådana hänsyn så i stort
vill majoriteten ha status quo. Lönnroth, som representerade Vänsterpartiet i
utredningen, anser i en reservation att riksbankens penningpolitik ska ha två
parallella mål: låg och stabil inflation samt hög och stabil
sysselsättningsgrad. Hans förslag ligger i linje med uttalanden från både LO
och statsminister Löfvén.
I denna text tecknar Lönnroth en bred historik över
den svenska penningpolitikens historia. Han redovisar också intervjuer med 16 ledande
politiker och riksbankschefer om hur de numera ser på 1998/99 års
riksbanksreform och på behovet av en ny reform.
Johan Lönnroth är fil lic i matematik, docent i
nationalekonomi och före detta vice ordförande i Vänsterpartiet.
