2013-09-18

Organisera eller rekrytera? En rapport om facklig förnyelse

av Erik Bengtsson, Jack Rolka och Fredrik Ståhle
ladda hem rapporten här

Ur inledningen
Det finns en klassisk historia som antagligen alla som är aktiva i arbetarrörelsen har hört i någon variant. Den handlar om hur det var ”förr” – ungefär 1960- eller 1970-talet – med att gå med i facket. En man – för
det handlar oftast om mansdominerade arbetsplatser – berättar om den tiden:
”Du vet, när jag 1971/1965/1961 började jobba på varvet/Volvo/
SKF, när jag skulle skriva på anställningskontraktet med chefen då
stod fackklubbsordföranden bredvid och så skrev jag in mig i facket
samtidigt. Det var inget att snacka om! Det var självklart att man skulle
vara med i facket. Så är det inte längre.”
Nej, så är det inte längre. I vilken utsträckning det någonsin varit så kan man diskutera. Men säkert är att det idag inte är självklart för svenskarna, och särskilt inte för de unga, att gå med i facket. Andelen av arbetarna som var fackligt anslutna år 2009 var 71 procent, att jämföra med 79 procent år 2006 och 88 procent år 1995. Bland unga arbetare – 16 till 24 år – var bara 40 procent fackligt anslutna år 2009 (Larsson 2010). Antalet medlemmar i LO:s förbund har minskat från strax över två miljoner år 2000 till runt 1,5 miljoner idag. Men att antalet LO-medlemmar minskar är delvis en annan sak än en sjunkande organisationsgrad. Det minskade medlemsantalet har bland annat att göra med att antalet arbetstillfällen inom LO-områdena successivt minskar som ett led i arbetsmarknadens strukturomvandling. Antalet medlemmar i olika fackförbund påverkar främst maktförhållandena mellan facken och vilka organisationer som blir mest tongivande i exempelvis samhällsdebatten. Men för respektive fackförbund är organisationsgraden
av större intresse. Fackets roll är ju att fungera som en försäljningskartell vars främsta syfte är att förhindra att inbördes konkurrens bland arbetarna pressar ner löner och övriga villkor.
Ladda hem rapporten här eller läs den online nedan.