2013-05-24

Vinsterna tas inte från lönen

debattartikel i Arbetet av Anders Nilsson och Örjan Nyström


Nej, vinsterna har inte ökat på bekostnad av lönerna, skriver författarna till boken Jämlikhetsnormen. I stället handlar den minskade löneandelen om stigande kapital­intensitet i produktionen.
Ojämlikheten i Sverige ökar. Enligt SVT-programmet Lönesänkarna (14 februari 2013) och boken Den sänkta löneandelen av Erik Bengtsson är förklaringen att löneandelen av förädlingsvärdet i produktionen har minskat.
Slutsatsen att ökade klyftor beror på att kapitalisterna har drivit upp exploateringen ligger nära, liksom att det behövs facklig kamp för att återta en rimlig balans.
Men titta på diagrammet ovan. Det är en specialkörning från SCB som visar avkastningen på det totala kapitalet i Sverige mellan åren 1980 och 2010.
Någon brant stigande trend som motsvarar löneandelens fall syns inte. Hur kan kapitalets andel av förädlingsvärdet stegras utan att det märks på kapitalavkastningen?
Kapitalandelen kan öka antingen för att vinsterna drivs upp på lönernas bekostnad eller för att produktionen blir mer kapitalintensiv. I det senare fallet stegras produktiviteten med investeringar i ny teknik och det behövs mindre arbetsinsats per producerad krona i förädlingsvärde. Lönernas relativa andel av förädlingsvärdet avtar, men det ökade förädlingsvärdet per anställd ger samtidigt utrymme för högre löner i absoluta tal.
Mellan 1995 och 2006 hade svenska löntagare rekordhöga reallöneökningar om cirka 30 procent. I kombination med den oförändrade trenden för kapitalavkastningen och den höga produktivitetstillväxten (i snitt 2,4 procent per år) säger det att den ökade kapitalandelen handlar om stigande kapitalintensitet, inte vinstökning på lönernas bekostnad.
En del av förklaringen är att globaliseringen har ökat handeln med insatsvaror i transnationella underleverantörskedjor. Att importera komponenter i stället för att tillverka dem själv innebär att kapitalandelen får en dold lönedel.
Vi har i en rad böcker analyserat den ökande ojämlikheten, senast i Jämlikhetsnormen (2012). Den viktigaste förklaringen är att tendenser i både produktionen och reproduktionen stegrar kontrasten mellan dem som är attraktiva på arbetsmarknaden och dem som inte är det.
Produktionens strukturomvandling leder till högre krav på utbildning, kognitiv förmåga, flexibilitet och social kompetens. Samtidigt medför tendenser i reproduktionen att en ökad andel av årskullarna får svårare att svara mot dessa krav. 2009 års PISA-studie visar att var femte individ som i år fyller 19 saknar funktionell läsförmåga.
Det är en efterbörd av 90-talskrisen. Mer än vart femte barn som föddes 1994 hamnade i en familj där en eller båda föräldrarna drabbades av arbetslöshet. Socioekonomiskt ogynnsamma villkor under de första levnadsåren har en negativ inverkan på den kognitiva förmågans utveckling. De drabbades dubbelt genom att barn till arbetslösa då utestängdes från förskolan och dess kompensation för skillnader i föräldrars förutsättningar att forma familjen till en utvecklande miljö.
Nu kombineras 40-talisternas stora pensionsavgångar med att 90-talskrisens små årskullar blir vuxna. Det leder till att befolkningen i yrkesaktiv ålder stagnerar. Arbetsmarknaden präglas redan av brist på efterfrågad arbetskraft – samtidigt som växande skaror anses ej anställningsbara.
Det är inte bara en efterbörd av 90-talskrisen. Det finns en trend i reproduktionen som mera långsiktigt driver på polariseringen. Efterkrigstidens utbildningsreformer ledde till allt fler socialt blandade parbildningar. Individer från olika samhällsklasser träffades i de nya skolorna. Men sedan drygt 20 år har denna trend brutits av en ny tendens: högutbildade bildar par och skaffar barn med högutbildade, och lågutbildade med lågutbildade. Samtidigt utgör de högutbildade snart halva den vuxna befolkningen i storstadsregionerna.
Det blir en hävstång för ojämlikheten på flera sätt: inkomstskillnader på individnivå ackumuleras på familjenivå, nya kulturella barriärer bildas längs den socioekonomiska skalan, och inte minst så förstärks det sociala arvet. Vi ser en ny klassindelning i kunskapssamhället, med branta klyftor och en tudelning av befolkningen.
Om man tror att det beror på förädlingsvärdets fördelning i produktionen och manar till facklig militans för högre löner på kapitalets bekostnad kan det gå illa. Det riskerar att bli en pådrivande kraft för klyftan mellan dem som har en stark position på arbetsmarknaden och dem som inte har det.
Vad vi behöver är solidarisk lönepolitik i förening med förnyad social ingenjörskonst som angriper mekanismerna för den tilltagande ojämlikheten där de finns. Med kunskap, kritisk realism och reformistisk fantasi går det att vända den polarisering vi ser till ökad jämlikhet.
Anders Nilsson och Örjan Nyström